Happy Camper!

I förra veckan sprang jag 41 km! 41 km! Jag har aldrig någonsin kommit upp i den kilometermängden förut. Jag har aldrig tidigare kommit upp i särskilt många kilometrar/vecka eftersom jag varit så duktig på att skada mig.

Helt plötsligt har jag fått in ett skönt flyt i löpningen och emellanåt glömmer jag bort att jag springer. Tankarna far iväg åt andra håll och kroppen bara rör sig framåt utan att jag reflekterar över det. Fascinerande!

Jag har fått kämpa en hel del med löpningen ändå. Det föll sig inte alls lika naturligt för mig som jag trodde. Naiv som jag var trodde jag att löpningen inte skulle bli några problem för mig som körde 4-5 tuffa spinningpass i veckan. Jag har lärt mig att löpning är enormt mycket jobbigare och kräver mycket mera arbete av hela kroppen.
Nu för tiden skulle jag aldrig välja spinning före att springa - hur har jag kunnat göra det?
Jag antar att jag blivit frälst, biten, besatt eller vad man nu vill kalla det.



För lite drygt ett år sedan sa min sjukgymnast till mig att jag endast skulle kunna springa en gång i veckan och då bara på löpband. Mitt överansträngda knä skulle absolut inte orka med mer. Asfalt var helt uteslutet! Hon skakade på huvudet åt mig när jag sa att jag ville börja springa lopp. Det fanns inte på kartan.

Jag undrar vad hon skulle säga om förra veckans löpning och det faktum att 28 av de 41 kilometrarna bestod av just asfalt och att jag är anmäld till GöteborgsVarvet 2011?

Jag har lärt mig att aldrig lyssna på människor som säger att jag inte kan göra saker. Jag känner min egen kropp bäst och fatta hur glad jag är att jag inte lyssnade på henne! Hade jag gjort det hade jag ju inte fått uppleva hur förbannat kul det faktiskt är att springa!