Löpglädje!

Fy tusan vad magiskt det var att springa i kväll!
Under den första kilometern flög jag fram genom stam, fötterna verkade nästan inte ens röra vid marken och benen trummade på som om det fanns hur mycket energi som helst att hämta. Ett glädjerus spred sig igenom hela kroppen och jag kände mig som förr igen, ungefär som förra sommaren. Innan alla skador och skit.
Vad jag vill tillbaka dit igen!

Tack tack tack till benen som var så starka trots att jag pressat ett ben/mage-pass på Sats och en ridtur under kvällen.

De följande kilometrarna var lite tyngre men absolut inte jobbiga någonstans. Jag drog ner på tempot rejält sista biten och njöt av hur himla roligt det var att springa igen.
Åh vad jag behövde den här känslan, nu har jag nog äntligen fått tillbaka mitt löpsug igen. Kan knappt vänta tills nästa gång!