Synden straffar sig själv!

Så sant som det var sagt.
I går kunde jag inte hålla mig riktigt när jag kände hur det drog i löparbenen. Springa springa springa mässade de och jag lydde. Eftersom jag sprang 9 km i lördag och egentligen ska ha två dagars vila mellan rundorna så tänkte jag att 7-8 km i ett lugnt tempo vore bra.

Resultatet av rundan:
10,04 km, tid: 55:13, snitt: 05:30 min/km.

Ooops. Kände mig lite trött i vaderna under löpningen faktiskt men resten av kroppen var game kan man ju säga. Jag hade fullt upp med att inte trycka på för mycket.
Snabbdusch när jag kom hem, i med lite käk och sen skuttade (inte riktigt) jag till Sats för ett rejält benpass. Lika bra att köra slut på benen totalt eftersom de ändå ska få vila i två dagar sen, tänkte jag.
Jag var helt urlakad på energi efter cirka 20 minuter på gymmet. Slet som tusan i smithmaskinen och kände hur all kraft bara rann av mig. Hemsk känsla!
Sista övningarna gick på ren vilja och sen släpade jag mig hemåt och tryckte i mig ännu mera mat.

Löpningen, vadpress samt tåhävningarna tog udden ur mina stackars vader och värken har inte varit att leka med i natt.
När jag klev upp i morse smörjde jag in vänster vad som fortfarande värkte med mitt extremt kraftfulla liniment.



Max 2 drag (det är på stift) ska man göra men jag råkade nog dra 7-8 gånger och ungefär fem minuter senare kändes det som någon drog en brinnande tändsticka längs vaden.
Den känslan har nu suttit i under flera timmar och jag kan inte göra något annat än att skratta åt mig själv.
Synden straffar verkligen sig själv!

Jag skulle inte ha sprungit så långt i går, jag skulle egentligen inte ha sprungit alls och jag borde inte ha styrketränat benen så hårt när de redan var trötta. Jag blir så trött på mig själv ibland. Varför lär jag mig aldrig?