Stavgång (!!), backintervaller och transportlöpning

En salig blandning av träning blev det i tisdags och det där var kvällens lilla mix. På förmiddagen hanns det med en ridtur i regnet också. Blött och kallt, riktigt oktoberväder.

På eftermiddagen åkte jag upp till universitetet där det var dags för föreläsning och eftersom vi läst om puls senaste tiden (väldigt intressant) skulle vi ut och testa hur det känns att träna i de olika pulszonerna med hjälp av stavgång.
Jag var och är fortfarande en aning skeptisk till att stava runt i skogen, kände mig sjukt fjantig i början och önskade inget hellre än att vi skulle få släppa dem och springa istället. Med tanke på att vår föreläsare är fd elitlöpare hoppades jag innerligt på detta, haha.

En liten bit in på elljusspåret fanns en ganska lång och sugande backe där vi fick köra 4 st intervaller. Intervall två och fyra skulle vara riktiga jobbiga där vi skulle trycka på rejält medan intervall ett och tre skulle kännas av men inte vara jättejobbig.
Vi checkade pulsen både uppe på toppen vid backen och sen när vi promenerat nerför backen. Jag insåg 1: jämfört med många av de andra på kursen har jag en hög maxpuls, 2: Min puls sjönk snabbt men inte så snabbt som jag vill.

Efter intervallerna stavade vi oss runt på 2,5 slingan. Raskt tempo och jag blev galet löpsugen av att möta löpare efter löpare ute i spåret.
Väl vid backen igen utmanades vi att köra två intervaller till på absoluta max. Taggad som tusan släppte jag stavarna och när jag tryckte igång klockan: Explosion!
Precis så kändes det, som om benen explodera på mig, kanske var det all frustration efter att ha gått med stavar som gjorde för jävlar vad jag sprang. Två gånger uppåt och båda gångerna var det samma gensvar från benen.
Tempot uppför låg på 03:04 min/km.
Så galet nöjd med det trycket i benen som jag inte känt av på länge. Faktiskt vet jag inte om jag någonsin upplevt den kraften i kroppen. Otroligt häftigt var det i alla fall. Jag lät en av de andra i gruppen starta lite innan mig för att få jaga henne uppför.
Det är något jag älskar, fullt fokus på att komma ikapp, förbi och först över "mållingen".

Efter att vi kommit tillbaka till universitetet drog jag på mig ryggsäcken och sprang hem i mörkret.






Mörkt ute.

Oroade mig lite innan för hur benen skulle svara på att behöva rulla igång igen men det var inte några problem.
Jag höll ett väldigt lugnt tempo (05:50) och sprang en extrasväng för att slutligen landa på 10,3 km.

Nu har jag fått en riktig nytändning på backintervaller! =)