Besviken

Göteborg by night.

I lördags förmiddags åkte jag ner till Göteborg, därav min frånvaro här på bloggen, och där nere var det ju vår.
Ingen snö alls utan strålande sol och klarblå himmel och där gick jag omkring i min tjocka jacka och svettades järnet.
På lördagen slängde vi bara in väskorna i lägenheten och strosade sedan runt på stan och mötte sedan upp min fina vän Kicki som bor där. Så himla roligt att träffa henne igen.
Vid 19 kom Madde med tåget och vi käkade en urgod middag på Jensens innan vi åkte hem till Kicki och hennes sambo där vi satt och skrattade och pratade. Jättemysigt.
Att träffa Kicki var helt klart det bästa med hela resan!


Innan loppet.

På söndagen var det ju dags för loppet och jag vaknade med en stor klump av nervositet i magen. Jag var så oförberedd och ville verkligen inte springa. Men vi tog oss ut till Frihamnen tillsammans med mängder av andra löpare. Hela vår spårvagn var full av tightsklädda människor. How wonderful!
Vi hämtade ut nummerlappar, fäste chipet runt fotleden, lämnade in jackorna och värmde sedan upp på området.
Jag hade en klump i magen och när jag paniksprang på toaletten sista gången höll jag på att spy av nervositet.
Fem minuter innan start tryckte jag mig in i ledet och sen gick startskottet och vi var iväg.
Mitt allra första lopp.

I bakhuvudet visste jag att det vore en dum idé att gå ut för hårt. Men vad gjorde jag? Jo jag gick ut för hårt. Jag hamnade i en grupp med killar och bara hängde på dem och sprang som i en dimma. Kikade ner på klockan efter ett litet tag och insåg att jag sprang för snabbt för att det skulle hålla hela vägen.
Jag har ju inte sprungit snabbt på flera månader och det var länge sedan jag pressa mig själv på det sättet.
När jag kom till kilometer nummer 3 så bara tvärslocknade mina ben. De stumnande och blev så stela. Det kändes lagom roligt att då ha 7,5 kilometer kvar att springa men jag bet i och tvingade mig själv vidare och framåt.
Banan var vansinnigt trist och man sprang samma varv 2 gånger så jag blev absolut inte inspirerad av vackra omgivningar. Västkustvädret visade sig också med blygrå himmel och regn i luften. Bra med massor av syre i luften visserligen.
Jag fokuserade enbart på att ta mig runt och sätta den ena foten framför den andra.

På upploppet blev jag först omsprungen av en kille men då tändes verkligen tävlingsdjävulen i mig rejält. Trots att benen kändes som två ekstockar så bara ökade jag farten och rusade på. Kom upp jämsides med killen igen, kollade om han svarade men det gjorde han inte och då ökade jag tempot ytterligare och hamnade i något konstigt tunnelseende. Allting suddades ut och jag varken såg eller hörde publiken runt mig eller de andra löparna. Jag bara sprang och benen brände.
Jag slängde mig in i i mål och höll där på att spy igen. Kollade tiden: 10,548 km på 52:31 (snittempo 04:59 min/km) och tårarna brände bakom ögonlocken.
Fy fan vad dåligt.

Jag satte mig ner och höll seriöst på att börja gråta bland alla löpare som stretchade och snackade runt mig.
Efter att jag hämtat ut jackan, fått min medalj och tryckt i mig både banan och kexchoklad traskade jag bort till spårvagnen med huvan neddragen över huvudet. Jag var så himla besviken och ledsen att jag inte ville prata med någon.


Medaljen som jag helst ville slänga i väggen.

Ärligt talat så vet jag inte om jag tänker springa Varvet nu, det gick så jäkla dåligt i går att jag tvivlar starkt på mig själv.
Visst har jag 2 månader på mig att hårdträna löpning men ändå, kul var det inte.

På ett sätt vet jag att med tanke på hur min höst och vinter har sett ut så var det här ett helt okej resultat. Jag har knappt kunnat springa någonting och verkligen inga snabbpass eftersom knä och vader behövt vänja sig igen.
Men jag hade ändå räknat med att vara så mycket bättre. Positivt är ju att jag orkade bita i trots att jag redan efter 3 km ville lägga av.

Men jag är fortfarande besviken och det kommer nog sitta i ett litet tag. Sedan får jag bestämma mig hur jag vill göra med Varvet. Jag måste komma över de här känslorna först innan jag kan ta en beslut.