3. Ett fint idrottsminne.

Mitt idrottsminne handlar egentligen inte om en fysisk prestation utan mer om en psykisk. När jag överkom en rädsla som i princip hade förlamat mig under en tid. Jag kan redan nu förvarna om att även det här inlägget handlar om hästar så den som tycker att det är tjatigt kan lika väl sluta läsa nu.

Jag skrev ju i mitt inlägg som handlar om min idrottsbakgrund att innan familjen köpte Tatorn så hade vi en häst på foder; fjordingstoet Linda.
Under de sista månaderna som vi hade henne genomgick hon en total personlighetsförändring och gick från att vara en väldigt bra, men pigg, läromästare till att bli lite galen.
Hon skenade med mig många gånger, kastade av mig i diken och sakta men säkert blev jag rädd för att rida henne.

När vi sedan köpte Tatorn vågade jag inte rida honom och han var långtifrån en optimal ridhäst för en elvaåring eftersom han just kommit från travbanan och fortfarande var i tävlingsform.
Jag hjälpte till med två andra hästar i samma stall, en arabkorsning och en islandshäst och det gick jättebra trots att båda hästarna var pigga och framåt. Det var den där oberäkneligheten hos Tatorn som jag var så nervös för. Att han när som helst kunde explodera och börja studsa över hela vägen för att han blev upprörd över något.
Jag red Tatorn någon gång ibland men det var inte med någon glädje direkt för jag var så nervös att något skulle hända.
Istället tog jag mest hand om honom, jag ryktade innan mamma skulle rida och borstade av honom efteråt, jag gick promenader med honom och fixade och donade. På det sättet fick vi ända ett fint förhållande men jag ville ju verkligen rida också. Det var ju ända min häst.


Jag på Tatorn till vänster och Madde på Penny till höger.

Tillslut så bestämde sig nog mamma för att hon skulle få upp mig i sadeln och visa att jag visst klarade av honom. Så hon red hem till vårt hus (vi stod i ett stall nära vårt bostadsområde) tillsammans med en vän och hennes häst och låtsades att hon klämt sitt knä under ridturen och inte orkade rida tillbaka till stallet.
Jag hade gråten i halsen när jag drog på mig ridkläderna, jag var så fruktansvärt rädd för att rida den där galna hästen genom skogen.

Jag hoppade upp i sadeln och styrde in Tatorn mot skogen med ett bankande hjärta. Jag var så nervös att jag helst ville hoppa av och gömma mig.
Jag var till och med så nervös att jag inte ens märkte att mamma småsprang bredvid den andra ryttaren och hennes häst, hehe.

Efter en liten stund hörde jag hur det brakade till i skogen och framför oss stod en enorm skogssmaskin som flyttade runt på trädstammar som redan hade huggits ner.
Så där kom jag, en ung tjej på typ 12-13 år på ett stor, explosiv häst som jag var vettskrämd för att rida och så stötte vi på den där jäkla skogsmaskinen!
Men just där och då bestämde jag mig för att våga. Det var allt eller inget som gällde för mig, för oss.
Antingen skulle vi ta oss förbi eller så skulle något hända och jag skulle bli ännu mer rädd.
Utan att vänta in mamma och den andra ryttaren drev jag på Tatorn. Jag kände att det här var rätt ögonblick att utmana mig själv till det yttersta. Det fick bära eller brista helt enkelt.
Den där stora skogsmaskinen fortsatte förflytta trädstammarna och jag styrde min häst runt den.
Tatorn som var fullt kapabel till att balla ur på grund av att en postlåda flyttats någon meter knallade förbi som ingenting. Han var helt oberörd av maskinen och tittade inte ens på den.

I exakt det ögonblicket försvann all min rädsla och det är den mest förlösande känsla jag någonsin haft. Rädslan och nervositeten rann av mig och jag började nästan gråta av lättnad och glädje.
Helt plötsligt kände jag att jag visst kunde lita på den där hästen som jag trots allt älskade mest av allt i hela världen.
Dagen därpå flög vi fram genom skogen i full galopp och inte en enda fjäril fanns i magen.
Bara full tilltro till min underbara häst och mamma fick se sina dagar i sadeln försvinna mer och mer haha. Jag började rida Tatorn 5-6 gånger i veckan och tog helt över honom.

Jag har Tatorn att tacka för att jag är den ryttare jag är i dag och jag sörjer över att han inte har något syskon för den hästen hade i så fall varit i min ägo nu.

Det här är mitt finaste idrottsminne någonsin och jag tror verkligen inte att jag kommer uppleva något bättre. Vad skulle kunna toppa det här liksom?