Jag är nog ingen löpare för tillfället.

Vad gör man när det är ihållande regn, blixthalka och superslaskigt på en och samma gång klockan 21.30 en lördagskväll? Jo då sticker man självklart ut och springer. Det blev min långsammaste runda ever för det gick verkligen inte att dra upp tempot alls utan att riskera benbrott och liknande.
Men ändå var det jätteskönt att komma ut trots att fötterna badade i vatten och mina ben som vanligt var sega och tunga. Vad händer på den fronten egentligen?

Löpningen är inte rolig just nu. Sådär då var det sagt. Här på min träningsblogg som egentligen ska handla mest om löpning erkänner jag att det inte är särskilt kul för tillfället.
Benen är konstant trötta av skidåkning och styrkepass på Sats så när det väl är dags att kuta lite så är vaderna som cementblock. Kul. Inte. Men jag kämpar på ändå för någon gång ger det sig väl och benen måste inse att de banne mig får shape'a upp sig.
De är skidåkarben nu och inte bara löparben. Löpningen har inte ensamrätt längre som den enda konditionssporten.
Konstigt nog känner jag noll stress över statusen på benen. Löpningen är inte nummer ett längre och suget efter att springa på riktigt och ordentligt kommer att smyga sig på förr eller senare.


Jag gör Maddes berömde Shrekleende och ser ut att vara 130 cm lång tack vare att jag står helkonstigt.


Meggie var såklart med och sprang i kväll.

6 kilometer skrapade vi ihop i kväll i alla fall. I 6:46 min/km-tempo. Bitvis kändes det som en pensionär med rullator med lätthet hade gått om oss. Men pulsen höll sig jättelåg och benen tackade för det låga tempot. Kanske var exakt vad de behövde ändå?
I morgon ska de endast utsättas för promenader och Body Balance. Jag vill åka skidor men tror spåren kommer vara katastrof men det svider i hjärtat att avstå.
Blir det härliga minusgrader i nästa vecka ska jag bo i mina pjäxor. For sure.