En kortis.

Äntligen löpning!

I dag känner jag mig mycket fräschare i halsen och därför drog jag med mig Meggie ut för att springa en kortis.
Ville checka läget lite bara så 5 enkla kilometrar fick det bli i ett lugnt tempo och jag höll järnkoll på pulsen.
Gps/Pulsklockan är verkligen ett suveränt redskap på det sättet (och på många andra sätt också såklart), jag märker ju direkt om jag har något skräp i kroppen för då skenar pulsen iväg.
Men den höll sig låg och fin i dag och börjar hitta tillbaka till de nivåer jag låg på innan min överansträngning och vilan som följde efter den. Så skönt!



5,01 km, tid: 29:19, snitt: 05:51 min/km.

Halkigt som tusan var det ute men det går ändå fint att springa tycker jag. Det här är min första vinter som löpare och jag är förvånad över att det inte är svårare. Jag trodde jag skulle behöva broddar och typ springa med hjälm (lite överdrivet kanske...) för att känna mig säker.
Det kan ju vara förrädiskt att springa med hund nu när det är så isigt ute så det gäller verkligen att ha en bra grundlydnad på vovven. Om Meggie drog till, tvärstannade eller slängde sig åt sidan så skulle ju jag fara i backen med en gång.
Men det är verkligen härligt att få dela löpningen med min hund. Det är liksom vår grej som vi gör tillsammans, något som vi båda älskar.

Dessutom är det jäkligt skönt att kunna rasta oss båda samtidigt - slå två flugor i en smäll liksom.
När det var så där svinkallt ute så hade jag inte med henne och då var det ofta jag kom hem, duschade och slängde i mig något att äta och sen ut på promenad med henne.
Även om jag älskar vintern och inte är frusen av mig så är inte en promenad något jag längtar efter när jag precis kommit hem efter en löparrunda direkt.