En dag i skidspåren.

Som den dåliga bloggare jag är tog jag inte några kort under dagens skidtur. Jag glömde helt enkelt bort det i min iver. Orutinerat av mig.
Var ute och åkte med några vänner varav en av dem åkt Vasaloppet ett antal gånger på riktigt bra tider.
Kul.
Jag hade superbra glid på skidorna men dessvärre noll fäste. Jag slirade runt rätt bra ibland och uppförsbackarna ska vi inte ens prata om. Jag bara gled bakåt och fick slita som tusan. Jobbigt jobbigt.

Men trots det gick det helt okej i dag. Diagonalåkningen fungerade bra och när jag kom in i flytet så var det fantastiskt. Jag kom hur långt som helst på varje skär.

Sista biten drog killarna iväg i en spurt och jag ville såklart med. Men naurligtvis hamnade jag bakom två tanter som mysåkte och det kom åkare i mötande spår hela tiden så jag kunde inte åka om.
Så killarna försvinna allt längre bort och stressen byggdes upp i kroppen. Vill ikapp... måste ikapp...ska ikapp.

Tillsist slängde jag mig ut i andra spåret, om tanterna och sen in i rätt spår igen. Stakade på som tusan och kände hur pulsen steg, slet med fästet som ju inte fanns och så uppenbarade sig backen. Fan!
Killarna var redan uppe på toppen och jag ville så gärna hänga med dem så jag började springa med skidorna. Om jag saxade skulle jag aldrig ha kommit ikapp dem, det visste jag. Så jag sprang det snabbaste jag kunde med skidorna och tryckte mig samtidigt upp med stavarna. Armarna fick jobba stenhårt för att orka trycka ifrån eftersom skidorna bara ville glida bakåt.
Hjärtat slog frenetiskt och pulsen var skyhög när jag jobbade mig uppåt. Hjärtslagen nästan dånade i öronen men mitt enda fokus var på att komma upp. Komma ikapp.
Upp kom jag och jag hävde mig framåt och var sedan ifatt.

-Jäklar hon kommer ta oss, ropade Anders och så stack de iväg.
Helt slut efter backen tvingade jag mina stackars armar att börja staka. Fick upp ett fint glid och svor inombords över att killarna fått mycket mer vila än mig. De hade minsann inte behövt kämpa som blådårar i backen. Varför vallade jag inte om skidorna på morgonen? Varför varför?
Susade fram i spåret och tog sikte på att byta spår så att jag skulle ha en chans att gå om då en jäkla unge som kom från ett sidospår vinglade ut framför mig. Jag var tvungen att bromsa för att inte köra omkull honom. Nu efteråt undrar jag varför jag bromsade. Skit i ungen, jag ville ju vinna!
Så jag vann alltså inte.
Nästa gång kommer jag inte bromsa, den saken är säker!