Naprapatbesök i dag och jag fick min dom: en överansträngning i vaden.
Jahapp. Det här är alltså min tredje överansträngning på mindre än 1½ år. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta faktiskt. Skratta för att det här är så jäkla typiskt mig. Jag kan bara inte göra något lagom utan antingen kör jag 100% eller inte alls. Allt eller inget. Sån har jag alltid varit och det kommer förmodligen aldrig ändras.
Och det är just det jag vill gråta lite över. När ska jag lära mig? När ska det gå in i huvudet att det tid innan leder, muskler och ligament vänjer sig vid löpning?
Jag var nog lite väl optimistisk som smällde på med 5 löppass/vecka så snabbt efter sommaren.
Jag vill också fälla en liten tår över att jag nu är beordrad 1½ veckas löpvila och sen måste jag vara ytterst försiktig. Max 3 ggr/vecka får jag springa. Gaaah!
Naprapaten: Börja med 5 km.
Jag: 5 km! Det är ju uppvärmning!
Menmen...jag lär ju ha fullt upp ändå för nu har jag ju ännu en muskel att rehabträna.
Hur som helst är jag ändå glad över att det inte var något värre. Jag föreställde mig nämligen att mina vader skulle vara helt söndertrasade och jag skulle behöva hoppa runt på kryckor i en halv evighet och sen tvingas börja med någon lågintensiv sport som boulle eller ännu värre: golf. Hemska tanke!
Jag vet att jag snart är tillbaka igen och den här gången ska jag göra mitt yttersta för att hålla igen lite och låta kroppen få ta den tid den behöver. Men jag kommer nog behöva någon som säger till mig på skarpen när jag väl står där redo för veckans fjärde löppass för att det känns ju sååå himla bra.
Helt seriöst så borde jag bli inspärrad någonstans...jag är ju en fara för mig själv! Finns det rehabcenter för träningsnarkomaner tro?
Usch och fy för att vara skadad, Ta hand om dig!
SvaraRaderaUsch usch, men samtidigt ett glädjande besked att det inte vart ngt värre. Ta det nu försiktigt!
SvaraRaderaÅh jag lider med dig. Jag har varit precis likadan (och är ibland). Har en gammal skada i min ena fot jag dras med, och varje gång jag just börjat kunna springa igen så har jag rusat iväg och kört alldeles för långt och för mycket.. Det är så svårt att låta bli eller att bromsa när huvudet så gärna VILL. Hoppas du lär dig något sätt att hantera det (eller allra helst hoppas att vaden bara ger med sig ;)). Hejar på dig!
SvaraRaderaAj fan...men tur i oturen att det inte var något permanent eller något som tar månader att laga.
SvaraRaderaBörjar själv bli bra från min skada nu, men försöker ta det lite lugnt ändå men varken du eller jag verkar ju vara speciellt bra på det tyvärr...men det är bara att göra nya försök med att ta det lugnt antar jag...
BTW, Jag köpte klockan och är nöjd med den, tusen tack för tipset!
Ha de bra och hoppas att rehaben går smidigt!