Ett tufft beslut

Nästa lördag går Göteborgsvarvet av stapeln, det lopp jag laddat för och sett fram emot så länge, men jag kommer inte stå på startlinjen.

Det har varit ett jättejobbigt beslut att ta, jag har faktiskt legat vaken på nätterna, vridit och vänt på alla mina argument om varför jag ska springa kontra varför jag inte ska springa. Jag har tänkt och tänkt och tänkt tills huvudet nästintill har velat sprängas men efter att jag fick ont i min ankel för några veckor sedan insåg jag att det fungerar inte.

Distansen på 21 km är inte något problem. Det är inte den jag oroar mig för utan det är asfalten och det faktum att jag tack vare överansträngningar och förkylning missat många veckor av löpträning.
Jag hade en ganska väl uttänkt plan hur träningen under våren skulle läggas upp och hur jag sakta men säkert skulle springa mer och mer på asfalt för att känna mig trygg.
Det är knappast någon hemlighet för mig att mina ben inte gillar asfalt. Tyvärr, för själv gillar jag asfaltslöpning; det är snabbt och plant.

Men min träningsplanering har gått i stöpet flera gånger pga överansträngningar som jag verkligen tror beror på alldeles för mycket löpning på asfalt.
Och tillsist fick jag ställa mig frågan om det är värt att springa ett lopp och riskera att vara skadad hela sommaren?
Svaret satt väldigt långt inne men det är ändå ett nej.
Det är inte värt det.
Det kan gå bra men det kan också gå fruktansvärt fel, sist gång jag sprang 21 km på asfalt hade jag ont i mitt, sen tidigare, överansträngda knä i flera dagar efteråt.
Då sprang jag inte ens särskilt snabbt så självklart är jag orolig. Orolig för att dra på mig fler skador och att hela sommaren ska bli förstörd.

Som sagt var det ett väldigt tufft beslut och det känns naturligtvis hur tråkigt som helst men i samband med att jag faktiskt bestämde mig försvann all stress och press jag haft på mig angående löpträningen.
Nu behöver jag inte vara rädd för att hela säsongen ska bli förstörd för löpning handlar faktiskt inte om att tävla för mig.
Det handlar om att ha roligt, njuta av att göra det våra kroppar är skapta för, det handlar om att utmana mig själv och att vara uppfylld av endorfiner.

Jag kan bli galet stressad ibland av att läsa löparbloggar där det avverkas kilometer efter kilometer utan någon ansträngning alls. Vissa verkar kunna springa hur långt som helst hur lätt som helst. Det är så lätt att känna sig dålig då.
Men jag är bara inte där än, förhoppningsvis når jag också dit en dag då ett pass på 30 km är en enkel liten tur.
Men jag kommer aldrig någonsin att nå dit om jag fortsätter att stressa kroppen och göra saker den inte är redo för.

Det kommer fler tävlingar men jag har faktiskt bara en kropp och den ska hålla hela livet!