Veckans sista

I går kväll var jag på en trevlig middag och dit hade jag dragit med mina löparkläder så att jag skulle kunna springa hem. När vi käkat färdigt, druckit kaffe och ätit kakor hoppade jag i min svarta uniform och styrde kosan hemåt. Det fick bli en rejäl omväg eftersom raka vägen hem därifrån bara mäter dryga 4 km.

Det var hur dimmigt som helst ute och ett lätt duggregn föll ner över mig när jag sprang. De två första kilometrarna gick långsamt värre, runt 6.20-tempo men efter att jag fått stanna till och stretcha ut mina, som vanligt, blytunga vader, hände något med kroppen.
Stegen blev snabbare, benen piggare och jag for iväg längs vägen. Vaderna tyngde ner mig fortfarande men det var ändå en härlig känsla att ha så starka ben.



När jag slutligen kom hem stod klockan på:
12,03 km, tid: 01:01:29, snitt: 05.07 min/km.

Det gick alltså lite snabbare under de sista kilometrarna än de två första. Den snabbaste hastigheten jag var uppe i var 3:45-tempo. Det var uppför en lång sugande backe efter dryga 10 km men då hade jag bra svårt att andas när jag kom upp på toppen.
Då var det bara till att lugna ner sig och sen öka när jag återfann andningen. Det var länge sedan jag fick kippa efter luft utav löpningen. Jag måste bli bättre på att våga ta ut mig och pressa mig själv riktigt hårt. Jag mesar alldeles för mycket.
Det värsta som kan hända är ju att jag inte orkar, so what liksom? Det är ju bara att dra ner på tempot eller gå i sådana fall.
No pain no gain.
I somras och under tidig höst förra året sprang jag ofta så hårt att jag hade blodsmak i munnen och det visslade i luftrören.
Då var jag verkligen inte rädd för att ta ut mig ordentligt. Vad har hänt med den fina egenskapen? Den försvann i takt med överansträngningen tydligen.
Nu ska jag ha tillbaka den.


Veckans totala löpmängd slutade i alla fall på dryga 34 km. Det mesta sedan överansträningen.
Bara att fortsätta nöta på nu!