Jobbigt läge

Jäkla skitben!

Jag håller på och jagar ifatt en av de sjukgymnaster jag brukar gå till för jag har fortfarande värk i ankeln/skenben/smalben/vad eller vart fan det nu gör ont. Typ överallt där.
Det har inte blivit ett dugg bättre och jag känner mig såklart heldeppad och hur ledsen som helst.
Jag ser hur vårens inplanerade lopp sakta men säkert försvinner bort och även den här tävlingssäsonen är förstörd - innan den ens sätt igång på allvar.

Visar det sig vara ännu en överansträningen så kommer jag med största säkerhet sluta med löpningen för gott. Jag orkar inte med det här längre. Oavsett hur förstiktigt jag än trappar upp får jag ont och det är inte värt att behöva lägga fler timmar på rehaben än själva löpningen.
Paniken bubblar i hela kroppen och ibland känns det som att den ska ta överhanden totalt.
Bland det jobbigaste är när andra säger till mig att bara vila, ta det lugnt och jag kommer snart kunna springa igen. Jag blir tokig på sånt!
Det här är liksom ingen småsak för mig, löpningen är en stor del av mitt liv och kommer lämna ett enormt tomrum efter sig om jag nu bestämmer mig för att sluta.
Jag har rätt till att vara panikslagen och rädd.

Men jag är alldeles för trött på att vara ledsen för att jag är skadad för att orka fortsätta springa. Om det nu visar sig att det här är en skada/överansträngning alltså.
Hellre slutar jag springa helt än att bara få springa korta distanser framöver om det nu skulle vara allt benen klarar av.

Jaq känner så mycket avsky för mina egna ben för tillfället.

Update: Fick tid hos sjukgymnasten supertidigt i morgon bitti. Hoppas hoppas hoppas jag får goda nyheter.