Äntligen lite löpning!

Happy runner.

I dag var det äntligen dags att dra på sig ålskinnet (supertighta löparkläderna) och påminna kroppen om att löpning är en jäkligt viktig del av livet. Det håller inte att få ont i halsen så man måste göra uppehåll. Fatta det!
Kroppen fattade inte det i dag för känslan som infann sig var inte "snabb och smidig löpare" utan snarare " stor elefant med betongklumpar till ben". Trist men likaväl tog jag mig runt mina kilometrar som råkade landa på 10 istället för 9. Men 9 liksom, hallå! Hur trist är det inte att springa den sträckan när man har ynka 1000 meter kvar till milen?!

Trots tunga ben var jag glad ändå. Tunga ben är mycket bättre än ett flås som inte vill vara med. Benen kan man tvinga runt men ett dåligt flås är mycket värre, tycker jag.
Vaderna kändes jättefina faktiskt, de var inte det minsta klumpiga eller sega utan det var resten av benen som hellre ville ligga i soffan än springa.

Pulsen var dock några slag för hög för att godkännas i mitt tycke. Blir till att avstå från löpningen i 1-2 dagar nu så att det sista av skräpet som far runt i kroppen försvinner.

10 km, tid: 56:20, snitt: 05:38 min/km.

Jag måste bara tillägga hur mycket jag älskar och njuter av vinterlöpningen! Det är så vackert ute med all kritvit snö. Hoppas att våren dröjer ända in i maj, minst!