Jag är redan nervös!

Bara jag tänker på det så pirrar det i magen.
Om 1,5 månad ska jag springa ett seedningslopp i Göteborg så jag kan hamna i en startgrupp längre fram på det lopp som är vårens stora mål för mig. Göteborgsvarvet.
Från början var Varvet enbart tänkt som ett delmål inför hösten då jag bestämt mig för att springa ett marathon och helst av allt i min favoritstad Reykjavik.



Efter min sista överansträngning så är marathonplanerna som bortblåsta. Jag vågar inte riskera någonting.
Att träna inför ett marathon kräver ju sin beskärda del av löpträning varje vecka och jag vet inte om min kropp klarar av det. Det känns som en stress jag helst vill vara utan just nu.
Jag vill enbart fokusera på att kunna springa igen, att vara hel och skadefri och inte hela tiden ha tankarna på att jag måste springa mer mer mer malandes i huvudet.
Så tyvärr inget marathon år 2011. Fan!
Det är liksom inget alternativ för mig att åka dit och ta det som det kommer. Ska jag ställa upp vill jag göra en bra tid och verkligen anstränga mig. Det finns inget annat.

Så nu ligger nervositeten på Varvet men också på seedningsloppet. Varför? Jo för att jag vill göra jäkligt bra ifrån mig och känna mig sjukt nöjd med min prestation. Går det? Vet inte, jag är ju aldrig särskilt nöjd utan vill bara bli bättre hela tiden. Ganska så tröttsamt men jag gillar den inställning också.
Inte nöja sig, jag kan alltid bli bättre, snabbare, starkare osv.



Seedningsloppet är 10,5 km. Inte en mil alltså utan 500 meter extra. Vilken tid jag ska satsa på vet jag inte riktigt ännu då jag först måste kolla upp hur snabbt jag behöver springa för att komma en bit framåt i ledet.
Saken är den att jag inte har maxat på 10 km på väldigt länge. Jag vet inte i dagsläget hur snabbt jag kan springa den sträckan.
När jag precis börjat springa för mindre än ett år sedan så visste jag absolut ingenting om vad som anses vara en "bra" tid för tjejer på 10 km. Men jag surfade runt på träningsbloggar och förstod att 50 minuter verkar vara någon slags magisk gräns för många.
Såklart blev jag nyfiken på att testa. Med mina spinningben (körde ungefär 4-5 spinningpass i veckan då och hade knappt sprungit en meter på flera år) provsprang jag 10 km.
51.30.
Jahapp.
Två dagar senare testade jag igen.
50.21.
Irriterande.
Två dagar senare var jag på g igen.
49.35.
Yes!
Under sista löppasset överansträngde jag min sätesmuskel så det blev vila från löpningen med en gång. Såhär i efterhand inser jag ju självklart hur idiotiskt det var, att gå från noll löpning till 30 km på några få dagar. Dessutom maxade jag varenda gång. Smart där. Men det är lite så jag fungerar. Allt eller inget, svart eller vitt. Jag ser inga gråzoner.
Efter detta har jag inte sprungit för fullt på 10 km.

Så nervös inför seedningen? Jaaa!!
Planen med löpningen framöver är ett kvalitetspass i veckan och fartlekar är nog det som passar mig bäst just nu. Inte så uppstyrt utan bara snabbare partier som blandas med långsamma så benen vänjer sig vid att springa fort igen. Utöver kvalitetspasset ska jag springa 2 distanspass i veckan också. I mitten av februari vill jag lägga in ett pass till, om allt känns okej naturligtvis.

För jag tänker självklart fixa det. Jag ska upp i en snabbare grupp och jag kommer springa Varvet på en bra tid. Det finns inget annat alternativ men jag kommer vara grymt nervös på vägen!
Resan är halva målet, eller hur är det man säger?