Islänningar i mitt hjärta!

I förmiddags blev det som sagt en ridtur i vårt vackra vinterlandskap. Uppsutten på en varm islandshästrygg frös jag inte det minsta. Oska (uttalas för övrigt som Åska) var pigg och glad under mig och hade öronen spetsade hela tiden. Snön yrde runt oss när vi töltade på de kritvita vägarna och det enda som hördes var hästarnas frustningar.
Trots att jag inte rider med sadel känner jag mig helt trygg och säker på hästryggen. Jag litar på min balans till 100% och i galopperna stod jag i lätt sits och skrattade när vi susade fram.
Total frihet och lycka.



Tänk att jag, som började rida stora hästar när jag var väldigt ung, numera rider islandshäst. Det är ganska lustigt men oj vad lätt det är att fastna för den rasen. Den är helt fantastisk. Stark, tålig, massor av mod och vilja och ofta rejält med spring i benen. Dessutom tar man sig ju fram i princip överallt med dem, de är som bergsgetter, hehe.
Jag började på islandshästridskola för att jag ville lära mig inför resan till Island. Blev under terminen erbjuden att bli Oskas medryttare (som är ridlärarens häst) och klickade direkt med henne.
Och nu är jag alltså så fast att jag funderar på att skaffa en egen islänning om några år.