Första gången över 20 km wiihoo!

I går tillät jag både min vilja och mina ben jobba för fullt. Det har varit en ganska tung helg så det var skönt att få tänka på något annat och bara låta kroppen arbeta.
Jag och Madde hade sen innan bestämt oss för terränglöpning - jag känner att jag måste börja gilla att springa terräng.
Det är ju så skonsamt för knäna och det ligger en superfin motionsgård med fantastiska spår inte alltför långt bort.


En väldigt snäll del av 9,6 kilometersslingan.

Så terräng alltså, jag gav inte mig själv världens bästa förutsättningar direkt då jag sov alldeles för länge och knappt orkade trycka i mig lunch eftersom det blev så tätt inpå frukosten.

Jag hade lite planer på att springa 20 km men var osäker på vad Madde skulle tycka om det. Det längsta jag sprungit innan i går var 15 km och det var på flack asfalt och mitt längsta terrängpass hade varit på 12,1 km.
Men Madde sa direkt när hon satte sig i bilen att 20 km skulle det bli. Yes!

Vi började med 9,6:an. En jättefin slinga som är ganska så kuperad på sina ställen. Det går upp och ner och dessutom var det väldigt blött på vissa ställen så jag hoppade högt och långt för att slippa sätta ner skorna i de värsta pölarna.
Vi började i ett lugnt tempo och avklarade första slingan lätt, hade då snittat kilometern på 6:12 och till min stora glädje höll sig pulsen mellan 156-159 slag/minut trots backar och hopp.

Sedan tog vi 2,5:an och ökade tempot ganska rejält. Vet inte riktigt vad ni snittade på här men absolut snabbare än 6:12 i alla fall.
När vi sedan tog sikte på 9,6:an undrade nog kroppen vad tusan jag sysslade med. Nu hade jag ju redan 12,1 km terräng i benen. Räckte inte det?
Jag pressade på lite och försökte inte känna hur stel jag var/är i höger ljumske. Till min stora förvåning hade jag ett riktigt bra tryck i benen, jag hoppade över lerpölar med lätthet och backarna kändes mycket lättare än vad jag hade trott.
Kikade ner på klockan ibland och pulsen hade höjts lite såväl som tempot.

Men när jag kom till kilometer 18 började kroppen klaga och påminna mig om att jag inte sprungit så långt innan och backarna började suga ganska mycket kraft. Benen försökte verkligen få mig att lägga av och de klagade på rätt bra. De här tankarna brottades jag med:
"Oj vad ont det gör i tån, tänk om jag tappar nageln?"
"Ljumsken känns verkligen hur stel som helst, bäst att gå lite så den får vila".
"Det är okej att inte komma över 20 km, 18 är jättebra det med, tänk på att man inte ska öka på kilometermängden alltför mycket i början."

Ja det kändes som om benen skickade upp de där funderingarna och en massa till bara för att få vila. Men jag ville ju så gärna spränga 20 kilometer, jag ville så gärna springa en halvmara terräng.
Så jag vred upp volymen på Ipoden och hade den här låten på repeat:



Musiken hjälpte absolut, försökte bara lyssna på den istället för på benen. =) Och så ökade jag tempot, för varje gång jag verkligen ville lägga av ökade jag tempot.

De sista 100:a metrarna drog jag till med en spurt bara för att tysta de där jobbiga tankarna en gång för alla. I sista uppförsbacken var jag uppe i 4:25-tempo och sen var jag i "mål".

21,7 km, tid: 02:03:55, snitt: 5:43 min/km.

Jag är verkligen jätteglad att jag orkade pusha mig själv igenom den biten när det var tungt och att viljan är större/starkare än de där negativa rösterna men det jag är mest glad över är ändå pulsen.
Jag har märkt att den sjunkit sista tiden och min medelpuls under rundan i går hamnade på 163 slag/minut. Det är jag otroligt nöjd med! Visst sprang jag inte i någon superfart direkt men det var som sagt mycket backar och hopp. Roooligt!

Men trots min låga puls och nytt distansrekord med 6,7 km kan jag inte låta bli att vara liiite irriterad. Jag ville ju så gärna komma under 2 h. Jag ska inte sticka under stol med att jag kan bli riktigt stressad av att läsa andra träningsbloggar där det görs superresultat på superresultat hela tiden och det springs både långt och fort.
Då jämför jag mig...tyvärr.

Men jag ska försöka fokusera på det jag sa till Madde; att ingen av oss har sprungit särskilt länge och jag har dessutom varit skadad och sjuk nästan hela sommaren men ändå kan vi redan springa över 21 km terräng utan att vara fullständigt nedbrutna.

Men visst är det alldeles för lätt att jämföra sig med de som kommit länge än en själv och jag är dessvärre en expert på det. Jag vill så mycket och jag vill det NU NU NU!

Jag ska absolut försöka att bara koncentrera mig på mig själv och på min löpning, ingen annans för nu känner jag mig mer taggad än någonsin. Göteborgsvarvet 2011 here I come!