Skador!

Under det senaste året har jag tyvärr varit väldigt skadedrabbad. Det började i maj 2009 då jag överansträngde mitt vänstra knä under en löparrunda. Jag kunde inte stödja på knäet på flera dagar och haltade omkring med en vansinnig värk och massor av vätska i knäet.

När jag tillslut kunde springa igen dröjde det inte särskilt länge innan nästa olycka: min hund drog omkull mig under ett terrängpass och jag halkade över en rot och stukade en ankel som svullnade upp som en fotboll. Man kan nog säga att jag spenderade sommaren 2009 haltandes och riktigt förbannad.

När hösten kom fick jag börja i sjukgymnastik då knäet hade börjat krångla. Utöver ett antal rehabövningar som ska göras 2-3 ggr/vecka fick jag också "order" om att träna mycket styrka för benen så de kan balansera upp all den belastning som knäna får utstå vid löpning. Mycket viktigt!


Min balansplatta, världens bästa redskap för onda/svaga knän.

Jag fick en chock när sjukgymnasten sa åt mig att jag inte kommer kunna springa mer än en gång i veckan och då på löpband. Knäet skulle inte fixa det enligt henne. Detta vägrade jag acceptera och jag la ner oerhört mycket tid och energi på mina rehabövningar och tränade benen hårt.
När jag några veckor senare hade mitt återbesök så erkände sjukgymnasten att hon var förvånad över vilka framsteg jag gjort på så kort tid. Skönt!

Under vintern började jag springa igen två gånger i veckan och då korta sträckor och jag kompletterade med spinning - massor av långa, hårda spinningpass. Men det gav inte samma sak längre. Jag hade blivit biten av löparsjukan. =)

Kände mig starkare och starkare i både knä och ben under våren och började springa mer och lite längre pass. Fast bara på löpband för jag var så otroligt rädd för att få ont i knäet. Så kom maj 2010 och dagen efter ett snabbpass så skulle jag köra ett återhämtningspass på 30 min. Det gick inte. Varje steg jag tog gjorde ont och efter 20 min fick jag mycket motvilligt ge upp.
På kvällen kunde jag inte gå - jag kunde inte stödja på mitt högra ben. Jag hade fått en överansträngning i övre sätesmuskeln.
Två veckor senare ramlade jag av hästen jag är medryttare på och lyckades dra på mig några fina muskelsammandragningar i nedre sätesmuskeln i samma ben. Den smärtan var fruktansvärd.

Jag föll inte så långt i alla fall. =) Tummen upp för islandshästar!

Jag gjorde två mycket smärtsamma besök hos en naprapat och sen blev det vila. Mycket mycket mycket vila. 6 veckor senare tog jag mina första löparsteg igen och kunde hålla igång i några veckor och sen så blev jag galet förkyld och nu sitter jag här. Med världens sug efter att få springa igen. Löpningen gick bättre än någonsin innan jag blev förkyld och inte en enda gång har jag sprungit på löpband. Jag är otroligt sugen på att börja springa lopp och få testa min gränser framöver.

Det är ganska lustigt egentligen, en sport som ger mig så mycket energi och glädje är också den sport som skadar mig och får mig att bli totalt ursinning när jag måste vila för att kunna utföra den igen.

Man skulle ju kunna tro att jag tar alla mina skador som tecken på att jag borde göra något annat - men jag kommer tillbaka varenda gång och blir bara ännu mera motiverad.

Det viktigaste är kärleken till träningen och trots allt så älskar jag att springa och kommer inte sluta förrän den dag jag slutar andas eller har brutit båda benen.


Ibland funderar jag över vad det egentligen är som driver mig så hårt. Är det enbart en väldig kärlek till träningen eller är det något mer?